sapmisame.blogg.se

Internationell, mångkulturell, interkulturell, multinationell och många fler ord beskriver vad det demokratiska samhället generellt ofta säger sig sträva efter. Men vad är då skillnaden och vad leder dessa skillnader till?  Jag har för många år sedan varit involverad som forskningsassistent vid Malmö högskolas projekt kallat ”Skolintegrationsprojektet”. Forskningsledarens egna tankar kring integration, migration och etniska relationer var det som på allvar väckte mina egna tankar kring hur jag skulle förhålla mig till detta ämne. Skolintegrationsprojektets forskningsledare uttrycker sig såhär:

”Frågan är också om segregation alltid är av ondo - det kanske kan vara bra ibland.”

Inom svenska frikyrkor (dit jag själv tillhör) så tror jag att man ofta anser sig vara accepterande och ”kristlig”… Man tillåter ’dem’ (alltså de som inte har Svenska som modersmål) att använda kyrkans lokaler, man har gemensamma möten med ’dem’, man stödjer ’dem’ till och med ekonomiskt. På detta sätt kan man upprätthålla skenet av att vara en ”Internationell Församling” trots att församlingen egentligen är strikt indelad i nationaliteter, alltså borde man ta bort ”inter” eftersom de inte är en enhet. Vissa skulle då hävda att invandrarna själva segregerar sig genom att starta sådana grupper, men för en minoritets överlevnad krävs sammanhållning… Varför skulle det vara minoritetens plikt att integrera sig med majoriteten? Är det inte bådas ansvar? Jag tror att denna typ av indelning och klassificering är ett hinder i integrationen och jag tror att det är viktigt att se att det aldrig bara är ena partens ansvar att ”integrera sig”. Dessutom tror jag inte på att integration nödvändigtvis är gott alltid, precis som citatet ovan antyder. När det gäller Samerna och deras situation är segregationen ett sätt att bevara sin identitet och alltså helt livsviktig.

Jag skulle här och nu vilja åberopa att vi behöver komma tillrätta med vilken typ av integration vi stävar efter i samhället och i relation till minoriteter som till exempel Sveriges Urbefolkning Samerna, och min förhoppning är att de som läser denna text (Same, Svensk eller vem som helst) ger detta en allvarlig tanke. Ska nationaliteten och härkomsten spelar någon roll så länge den inte suddar ut individens identitet? Det är lätt att hamna i olika diken… Vad jag vill ha sagt är alltså att allt kan dras för långt och att den största utmaningen är att vara vis nog att förhålla sig till det hela i balans. För visst måste det finnas forum där den egna kulturen helt ska få uttryckas, men jag tror inte på att dessa forum nödvändigtvis behöver vara exklusiva, utan tvärt om inklusiva.

Det jag vill ha sagt med min text är alltså att Samer är en del av Sverige. Och att jag som Svensk måste vara inklusiv i mitt tänk. Likaså behöver Samerna bjuda in alla andra Svenskar och inte ha ett ’vi-och-dem’-tänk. Det är inte bara Samernas ansvar att bevara sina traditioner, att integrera sig med resten av samhället eller kämpa för sin rätt… Känslan av ”vi-och-dom” i Svensk politik både från regeringshåll och från Samehåll är skrämmande, och även om det inte är fel i att hålla vid sitt språk och sin kultur, kan en för stor fokusering på detta försvåra kommunikationen och fördomarna åt båda håll. Jag önskar att jag hade svaret på hur man uppnår denna balans…