En röst i natten...
"etnisk och språklig minoritet i Nordskandinavien och på Kolahalvön, förr på svenska vanligen kallade lappar, på norska finner. Eftersom etnicitet sedan 1945 inte registreras i Sverige finns inga uppgifter om antalet samer, men beroende av hur identitet definieras räknar man med att minst 36 000 samer bor i landet. I Norge uppskattar man antalet till 60 000, i Finland till 10 000 och i Ryska federationen till 2 000. Samernas bosättningsområde kallas Sápmi (Sameland).
År 1977 uttalade riksdagen att samerna är ett urfolk som har folkrättsliga krav på en kulturell särbehandling i Sverige. Sedan 2000 är samiska erkänt som minoritetsspråk i Sverige."
Men för inte allt för länge sedan beskrevs 'Lappar' i Nordisk Familjebok (Sveriges ledande uppslagsverk) som att de gick ofta lutade, var kutryggiga, gick med vaggande gång, var snåla, envisa och misstänksamma och så vidare... Enligt Wikipedias artikel om Samer ska det även ha stått "Det obehagliga intrycket ökas ytterligare af det vildt flygande håret och af smuts; en "vacker ålderdom" torde bland dem vara sällsynt".
Vad jag reagerar på är hur sent Samernas rättigheter blev godkända, och hur små dessa rättigheter fortfarande är. Med tanke på att kvinnors rösträtt kom (i vissa former) redan 1718 genom "frihetstidens konstitution" och allmänt 24 maj 1919, så är årtalen 1945, 1977 och 2000 föga imponerande även om de inte rör just rösträtten. Om vi nu pratar rösträtt så skall nämnas att icke-bofasta Samer fick rösträtt först 1911. Texterna i uppslagsverken må skilja sig åt, men ibland får jag känsla av att de bara är kosmetika... Jag undrar verkligen vart vi är idag?
Så var är alla feminister, antirasister och humanister för att inte tala om de religiösa eller sexuella inriktningarna som så ofta ropar "orättvisa!!!" i våra medier?! Är det bara när det rör en själv som det räknas eller är man beredd att stå upp för någon annans rättigheter också? Att stå upp för rättvisa, broderskap och jämlikhet, att vara religiös, humanist eller medmänniska låter så fint... Men är det verkligen det om det bara gäller ens egna intressen? Om man är driven av egoism?
Jag vill återgå till det jag skrev i ett tidigare inlägg: att fler renar dödas av rovdjur än vad som går till slakt. Hade denna situation funnits i liknande situation men för Stockholmare; att hälften av deras investeringar föll bort för att staten valt att prioritera naturen framför folket, skulle det ha blivit en folkstorm utan dess like! Statens ersättning täcker knappt en femtedel av skadorna på Samernas djur, samtidigt som det är staten som väljer att prioritera större rovsjursstammar.
Detta är så oerhört arrogant och orättvist att jag tror jag håller på att ramla av min stol! Att vi andra Svenskar inte reagerar alls på detta är också helt surrealistiskt. Visst skall vi ha alla våra rovdjur, men då får vi vara beredda på att låta våra skattepengar betala för det. Det är väl inget konstigt att kompensera Samerna för 100% av de skador som rovdjuren åsamkar dem?! Många andra näringar får stöd... Mjölkbönder får EU-stöd, skogsbrukare efter stormar etc. Varför är inte Samerna lika mycket värda i statens ögon?
